När man försvinner.
Det är så hemskt, när en nära personn försvinner ur ens liv.
Nån som man liksom alltid har haft där. Kanske ända sen man var riktigt riktigt liten. Nån som känner en bättre än en själv liksom? ja ni förstår. Vad gör man då när denna person försvinner, bort från en själv och ner i jorden?
Liksom bara tanken på att nån som står MIG nära skulle avlida får mig att börja gråta.
Att aldrig mer kunna ringa och säga Heej, hur mår du? och kanske berätta något..
Eller aldrig mer fira jul ihop.. Eller nån födelsedag? Det spelar ju ingen roll om man är 100 eller om man är 20, det gör ju lika förbannat jävla ont när någn försvinner,
Jag försöker minnas min egna morfar.. Jag var bara 6 när han gick bort, och jag minns igentligen inte så mycket utav han. Nått minne har jag ifrån när jag var dagban där. När mormor stod vid spisen och lagade mat. Jag satt i morfars knä och sa " åhh kan inte du ta ut dina löständer" så gjorde han det, och jag tykcte de va så äckligt o bara borrade ner migg huvud i mina tänder. Morfar skratta. Och även fast jag tyckte de va så äckligt så liksom ville ja att han skulle göra de igen och igen..
så kommer jag ihåg sjukhuset, och jag säger fortfarande att jag har skräck för sjukhus för jag liksom tänker på morfar och att han är död omedvetet tror jag.
Men så ar jag pratat med mamma om han de senaste. liksom om jag minns rätt eller om det bara är min vilda fantasi. Jag minns till exempel att han hade röd rullator, men mamma säger att den var grön.
Hon berättade att jag skrev ett brev till morfar och la på hans grav, där vid alla blommor. Men det minns inte jag. mamma trodde de va nån teckning o lite ord så där. Jag var ju bara 6, så jag kunde väl antagligen inte ha skrivit så mycket. Men farfar och farmor då? Det jag vill få fram äääär.. Att jag önskar, att jag bara för en dag skulle få träffa dom igen. O liksom prata. Vad gjorde dom när dom var unga? Hur de levde , deras föräldrar och allt de där. hur kul hade inte de varit? liksom de är ju ändå tack vare dem jag finns. :) så ..
